dröm.

det citatet förstår mig bättre än andra citat.



aldrig tröttnar man på detta. någonsin.

i en bubbla på ett "vi mot världen"-aktigt sätt flöt de fram över öppna ytor emellan livets mer fartfyllda karuseller. öga mot öga i en glittrande virvell av mörkt, ljust, neon och pastell. viskandes saker som stannade där. mellan fyra ögon, öron.

fick hand i hand känna hur ont det gör att slungas in i betongväggar i 200km/h. och hur mycket ondare det gör att slungas in i varandra med hjärtat före. och kanske det värsta av allt, smärtan som aldrig riktigt märktes. som smög sig på runt vita husknutar och trycktes undan av skratt och stora planer. den växte sig större, parasiterade på all näring de försökte pumpa in i en vänskap som utan deras vetskap höll på att dö ut.

att bara vilja ha varandra, med best friends medaljonger hängandes runt halsen och att bara mötas av ännu en mil att gå.


och till sist vet man inte vad man pratar om längre.

jag visste inte att mina grådaskiga ögon kunde säga dig något mer än precis det mina läppar uttalade just i den stunden, i precis den sekunden. Jag hade fel. eller var det min röst som svek mig?
fick höra sen, på omvägar, att du förstod. kanske såg alla i lokalen, hur du log mot mig. alla utom jag såg kanske hur ditt leende var törnat av mina outtalade ord. eller fortsatte du kedjan som omöjligt började i mig?
det var kanske så att ditt hjärtas vän fick ta nästa smäll, när din hand gav något annat än en ärlig smekning. och fick i samma ögonblick undra om en kniv i bröstet på långa vägar kan göra lika ont som sådan falsk ömhet. men tog ändå all beröring som var tillgänglig, för den fanns ingen annanstans att finna.
men teg, tills tigandet inte höll, tills vallen brast och överröste dig med forsar ur ett kantstöt hjärta. forsarna visade sig vara för stora för dig och du gav dig av, gled med strömmen bort. Långt, långt bort, med nya murar att möta. tills vi krockade igen. du och jag. jag och du i någon slags valsliknande terrorbalans.

smällen.

tillbaks:

"han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet,"
psalm 103: 4

om och om igen.

skratt porlar, till och med de mest underliga skratt.
du vet inte hur ful och vacker världen kan vara, när du speglar den.
hur optimalt det är att le mot dig och mötas i det fula med ett leende.
det vita, det regniga.
där möts vi. helst vill jag möta dig i det allra tryggaste, i Honom, som är det enda hela. han som inte tål min trasighet men som älskar mig mer än du någonsin kan.

och nog är det väl bara han som känner mig.
inte ens jag själv.

.... och det var det vackraste, mest välbehövda brev jag någonsin fått.
tack kära, kära mormor. jag älskar dig.

fönstret öppet, is längs mina kinder. det är svårt att vara sann när allting annat ljuger, hela världen är en lögn. Nej, nu tog jag i.
trädtoppar klädda i mörkrött, gult och brunt, de dansar i vinden mot den isblå bakgrund vi kallar himmel. Om jag också kunde röra mig mot en sådan bakgrund. det vore nåt.
inga tankar följer längre mönster, de lever ett eget liv och flyr ut i alla hörn, allt för att jag inte ska kunna pussla ihop dem. och i en hopplös suck ler jag stort ändå, för jag blir glad av min hjälplöshet. Kan ligga kvar under ett stort vitt täcke och aldrig komma ut igen. kanske imorgon. jag måste.
gillar inte måsten.

att du tröttnat på alla rödljus inom dig
och
att du väntar på någon som kan trycka på knappen
väntar på någon, så du kan lysa grön över gatorna igen.

-
fint. önskar att det var mina egna ord. men nej, sån tur hade jag inte.

Resan börjar 06.45 i min drömvärld och beger sig åt ett annat håll. Jag nynnar i huvudet med i den milda morgonmusiken i mina öron och behöver inte ens fantisera ihop det kolosalt vackra utanför mitt fönster. Dimman ligger tung, tjock och vit som ett moln som kommit ner och hälsat på oss. Någonstans borta i den vitgrå massan stiger en lilaröd sol, och skimrar ljus i den kyliga septembermorgonen.
Brevid mig sitter en tanke, för stolen är tom. Tanken är min och viskar oavbrutet i mitt öra att jag inte duger till. Inte till något. Inte ens till att fantisera. Tanken växer, blir en vän. Den där vännen som aldrig var särskilt schysst egentligen. Det är hon inte heller, förädisk och falsk. Men lite tuffare än jag. Då är det svårt att stå emot. Hennes charm och tuffing-status, mot min självkänsla - fair trade? Tanken avslutades aldrig, blev en för stor del av mig, i mig, dansar vackert i dimmorna som en älva och är outhärdligt vacker.
vidare vet jag att jag inte är värd det jag vill ha. Funderar på att om livet skulle vara rättvist kanske jag blir helt lottlös, man får vad man förtjänar. Drömmer om vänskap som är okrossbar, stark och helt ljuvlig. Utan hårdheten, sarkasmen och allt det där. Lite mer naket, kan man säga. Känner mig väldigt påklädd, i alla avseenden. Känner inte mig själv särskilt bra, när allt kommer omkring och önskar nog att det jag finner när jag ibland gräver i mitt hjärta vore renare och bättre än det är. Inte smutsigt och trasigt som det är.
Solen har nu hunnit stiga en bra bit upp på himlen utanför, den klarblå, omöjligt blå himlen. Dimman har stigit i takt med solen och ligger nu som ett skal utanpå jorden... bara någon meter ovanför. Här stiger jag av bussen och springer över den fuktiga ängen, med dimma som fastnar som spindelväv i hela min varelse, jag springer genom det grå morgondiset och når tillslut mitt mål. Den lilla färgklicken i landskapet. Den lilla, en-meters lönnen jag spanade på från fönstret. Den är orange. Och min.