dröm. -

I set all my false alarms, so I'll be someone who won't be forgotten. I've got a question, you've got the answer.

jag drömmer hit och dit. drömde att en var död, trodde på det när ögonen slogs upp igen. andades ut efter en stunds eftertanke och log. drömde om ipod som förvandlades till en miniräknare, lam version av transformers, ungefär. drömde en massa annat också. ett var fint. onödigt. vet inte riktigt vem som är vem någonstans, vad som är vad och vem som hör ihop med vad....

men det får mig att fundera på kvinnligt och manligt och förhållandet mellan de två, på var jag hittar vad, och om det finns något att hitta i dessa uttryck. Det gör det. men jag vet inte vad. Jag vet inte heller hur viktigt det jag hittar är. på något sätt blir det mer och mer påtagligt att långa ögonfransar inte räcker, inte på något håll. Inte korta heller. Mer ska det vara.

love is the answer.

2008-11-21 @ 19:34:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

till

det enda (ta uttrycket "enda" med en nypa salt) som är värre än att saker inte blir som jag tänkt eller hoppats är när grundlig, omskakande, dånande besvikelse genomsyrar sådana omständigheter. När jag blir så genuint, sårad och besviken för jag trodde att situationen var annorlunda, att jag förtjänade något annat. Något, i mina ögon, bättre. Men här sitter jag nu, eller halvligger om jag nu ska vara ärlig och är besviken. Inte för att det egentligen spelade någon roll i den stora världsrymdens sätt att se på saker, men mitt hjärta verkar inte vara inkopplat där, nej bara till någon liten privat känslorymd som bara E.L har tillgång till. där emellan flödar strömmen fritt och rör man vid sladden blir det elchock à la electric chair.
ja, det mest ledsamma är att det som vanligt blir till att bita i det sura äpplet och fortsätta på vägen som jag hoppas leder mot något trevligare där vissa fasoner inte hör hemma eller får någon rymd. Där är allt vackert, till och med jag.

2008-11-17 @ 23:37:48 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

och vi glömmer vad vi kan

som två parallella strömmar som går åt vars ett håll. Aldrig möts de, aldrig skiljs de åt. de är motsatser, rinnandes åt motsatta håll.
ibland forsar de fram i samma fart, hög, låg och tar då ut varann.
I andra stunder är de ojämna, den starka av de två känns då som det enda i världen. det enda i min värld.
just nu flödar nog den ena strömmen något starkare än dess motpol och jag ler av blotta tanken.
något fint finns i det vattnet som ger nytt liv till mina mungipor.
här vill jag flyta i några dagar till. låt mig stanna här. så jag kan fortsätta att skratta.

2008-11-14 @ 23:36:01 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

nu börjar hon igen

ja, det här med film, alltså. eller kanske; den där Thomas Alfredsson, alltså.
Låt den rätte komma in.
En så komplex berättelse har jag inte mött på länge, och jag vet att jag borde läst boken, men ändå träffar den mig hårt. Balansen mellan gott och ont är skakig, rörig och det känns kanske dumt att säga att denna vampyr-film är en som mer än någon annan fått mig att reflektera över vår mänsklighet. Vår dubbelhet. Den är påtaglig, inte bara i filmen utan också i världen som är riktig. Med eller utan vampyrer.
Inte nog med berättelsen som tränger in under huden på mig, inte bara som kalla kårar, för den når ända in i mitt hjärta och där formas den till både obehag, sympati, rädsla, kyla och samtidigt värme utan att för den sakens skull bli en röra, också bilderna skär in. Dessa konstverk som rymmer enroma känslor och säger mer än 1000 ord, mer än 10 000. Det onda blir vackert, det gör ont att titta på detta, på flera olika sätt.
Slutscenen lämnar kvar i mig en så stark känsla av ett slags vackert obehag att det sitter kvar nu, tolv timmar senare. Detta kommer jag mycket sent att glömma.

2008-11-12 @ 13:00:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

"all I can do is be me, whoever that is."

det citatet förstår mig bättre än andra citat.

aldrig tröttnar man på detta. någonsin.

2008-11-11 @ 12:56:27 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

let's not shut it out just yet

i en bubbla på ett "vi mot världen"-aktigt sätt flöt de fram över öppna ytor emellan livets mer fartfyllda karuseller. öga mot öga i en glittrande virvell av mörkt, ljust, neon och pastell. viskandes saker som stannade där. mellan fyra ögon, öron.

fick hand i hand känna hur ont det gör att slungas in i betongväggar i 200km/h. och hur mycket ondare det gör att slungas in i varandra med hjärtat före. och kanske det värsta av allt, smärtan som aldrig riktigt märktes. som smög sig på runt vita husknutar och trycktes undan av skratt och stora planer. den växte sig större, parasiterade på all näring de försökte pumpa in i en vänskap som utan deras vetskap höll på att dö ut.

att bara vilja ha varandra, med best friends medaljonger hängandes runt halsen och att bara mötas av ännu en mil att gå.

~~och till sist vet man inte vad man pratar om längre~~.

2008-11-08 @ 23:44:20 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

det small

jag visste inte att mina grådaskiga ögon kunde säga dig något mer än precis det mina läppar uttalade just i den stunden, i precis den sekunden. Jag hade fel. eller var det min röst som svek mig?
fick höra sen, på omvägar, att du förstod. kanske såg alla i lokalen, hur du log mot mig. alla utom jag såg kanske hur ditt leende var törnat av mina outtalade ord. eller fortsatte du kedjan som omöjligt började i mig?
det var kanske så att ditt hjärtas vän fick ta nästa smäll, när din hand gav något annat än en ärlig smekning. och fick i samma ögonblick undra om en kniv i bröstet på långa vägar kan göra lika ont som sådan falsk ömhet. men tog ändå all beröring som var tillgänglig, för den fanns ingen annanstans att finna.
men teg, tills tigandet inte höll, tills vallen brast och överröste dig med forsar ur ett kantstöt hjärta. forsarna visade sig vara för stora för dig och du gav dig av, gled med strömmen bort. Långt, långt bort, med nya murar att möta. tills vi krockade igen. du och jag. jag och du i någon slags valsliknande terrorbalans.

smällen.

tillbaks:

"han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet,"
psalm 103: 4

om och om igen.

2008-11-06 @ 01:38:04 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

du vet att jag älskar när det rör på sig

jag är besviken. fast besvikelsen är inbäddad i lycka så den når inte mig. för jag ler. innerligt, idag. Inte för att hålla er borta, utan ärligt som en inbjudan. jag har ingenting att ge er, utom kanske lite värme. den värme som den grå kylan utanför fönstret inte berövat mig. all värme jag har kan jag spara i en ask till er. för ni är värda den. jag kan också ge er drömmar. de har jag gott om, men akta er för de förädiska rackarna, alla är de inte sköna. de kan se vackra ut, men är allt för enkla för att nå in i det allra verkligaste. de svåra drömmarna, de som är på en trång stig, lite avsides. De når som ljuva spjut hela vägen in i det sårbart, skräckinjagande sanna. Där står jag med ena foten. den andra står kvar i allt som är ljummet och osäkert. där ingen och inget är ärligt - för ärlig och oärlig finns inte där. ändå finns vi där. i mitt leende finns detta, ett erbjudande som jag hoppas att ni tar. för jag längtar efter att beröra er, och låta mig beröras.

2008-11-04 @ 00:53:06 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()