dröm.

jag visste inte att mina grådaskiga ögon kunde säga dig något mer än precis det mina läppar uttalade just i den stunden, i precis den sekunden. Jag hade fel. eller var det min röst som svek mig?
fick höra sen, på omvägar, att du förstod. kanske såg alla i lokalen, hur du log mot mig. alla utom jag såg kanske hur ditt leende var törnat av mina outtalade ord. eller fortsatte du kedjan som omöjligt började i mig?
det var kanske så att ditt hjärtas vän fick ta nästa smäll, när din hand gav något annat än en ärlig smekning. och fick i samma ögonblick undra om en kniv i bröstet på långa vägar kan göra lika ont som sådan falsk ömhet. men tog ändå all beröring som var tillgänglig, för den fanns ingen annanstans att finna.
men teg, tills tigandet inte höll, tills vallen brast och överröste dig med forsar ur ett kantstöt hjärta. forsarna visade sig vara för stora för dig och du gav dig av, gled med strömmen bort. Långt, långt bort, med nya murar att möta. tills vi krockade igen. du och jag. jag och du i någon slags valsliknande terrorbalans.

smällen.

tillbaks:

"han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet,"
psalm 103: 4

om och om igen.