dröm.

det enda (ta uttrycket "enda" med en nypa salt) som är värre än att saker inte blir som jag tänkt eller hoppats är när grundlig, omskakande, dånande besvikelse genomsyrar sådana omständigheter. När jag blir så genuint, sårad och besviken för jag trodde att situationen var annorlunda, att jag förtjänade något annat. Något, i mina ögon, bättre. Men här sitter jag nu, eller halvligger om jag nu ska vara ärlig och är besviken. Inte för att det egentligen spelade någon roll i den stora världsrymdens sätt att se på saker, men mitt hjärta verkar inte vara inkopplat där, nej bara till någon liten privat känslorymd som bara E.L har tillgång till. där emellan flödar strömmen fritt och rör man vid sladden blir det elchock à la electric chair.
ja, det mest ledsamma är att det som vanligt blir till att bita i det sura äpplet och fortsätta på vägen som jag hoppas leder mot något trevligare där vissa fasoner inte hör hemma eller får någon rymd. Där är allt vackert, till och med jag.