dröm.

En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick till honom och lade sig till bords. Nu fanns i staden en kvinna som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en alabasterflaska med olja och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar började hon väta hans fötter och torkade dem med sitt hår. Och hon kysste hans fötter och smorde dem med oljan.
Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: "Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska." Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig." Simon svarade: "Mästare, säg det." -
"Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." Jesus sade: "Du har rätt."
Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: "Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet."
Sedan sade han till henne: "Dina synder är förlåtna." Då började de andra bordsgästerna fråga sig: "Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?" Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."




kvinnan är en av mina största, tyngsta, mest träffande förebilder.

en helg som heter mer än duga.

den där vackra kvinnan i rosa basker och utan behov att tvätta håret. hon och jag och jag och hon pratar om kraften i ett mänskligt ansiktsutryck och annat viktigt, träffande. konst. relevant och livsviktigt på något sätt. men nog drar det i de tunga känslorna att matas med konst, det drar i maggropen och mindre ofta i mungipan. kreativititeten i kring fenomenet skruvar upp det och ger mig ändå ett lugn men mest en längtan efter en gammal analog systemkamera och en enslig studio med nakna människor. mest kanske nakna i sinnet, känslan.
men fint med vars en calzone i handen på sveavägen fram. andas tillsammans. och det syns. dimmigt. andan alltså.

eller i söndagslokalen. måltid, bön, att öppna upp för sanning igen. lämna över, ta emot. återigen andas vi. och att prata handbagage i 11 veckor känns helt rätt. helt rätt. jag behöver packa om.

film. dåliga platser, ont i nacken. sanning i nästan dokumentär form. sanning, identifikation. aj. samtal på stannad tunnelbana. vi klickar ännu. vi brinner ännu. jag känner dig och du klickar mig. det är något underbart att se på dig och prata. prata film, prata uttrycket i film och surrealism. du vet att jag älskar surrealism. du vet att jag älskar.


lördagen var inte heller förkastlig. inte ens nästintill.

flytt. jag fattar aldrig att det är underbart att hjälpa till. inte ens i min egen bekräftelses syfte, men nu vet jag -  helt enkelt för att hjälpa. packa ihop skor, lampor, papper, nålar, garn, bord, hyllor, soffor åt folk jag delvis inte känner. än.delvis. killen i svartramade glasögon känner jag. som jag nyss sa.
nästa helg ska jag städa. och aldrig har jag sett framemot städning förut.

hem till vin och stjärnor på slott. makaroner och bullar av kött. främst förstås tösen i rummet brevid. med de mjuka lockarna och varma hjärtat. en fin kväll låg framför. aldrig aldrig ensam, en hand i himlen en hand nån annan stans, innan vi faller, våra hjärtans förlorade slag, kan kan bli så bra. det var skönhet. vi log, sjöng, log och vilade på något sätt ut i varandras sällskap i en osannolik miljö. mötte och umgicks och skrattade. snubblade på tunnelbanan hem. sov. länge.

ingen vet varför jag inte sover nu.
får sova på tåget.
nu drar jag. blir educated.
hoppas pappa skickar min sladd.

personligt inlägg, oui, oui. ibland måste man.





bild: jantinatalsma

Flickr-fint
1, krisatomic,   
2, abless
3,jamesdkelly
4, and some other
5,Lina Scheynius
6,s815615
7,Skywire
8,eugene sou-me
9,verhext


1,  23 456789










I'm your social worker

som skjuten ur en kanon sträcker hon armarna mot nya höjder, utan att egentligen tänka efter. men solen lockar, där i himlen. men ingen, inte heller hon själv, vet ifall hon når dit. till värmen och andra sidan murar och underliga varelser.
Hittar godbitar på vägen som ger kickar och snurrighet och försöker samtidigt vila i det varma, mjuka hon redan fått i gåva, fullkomligt oförtjänt. varför stampa på det fina?
undrar hon samtidigt som hon stampar som om det var druvor på en fransk vingård. Paradoxal och ofokuserad är hon alltid -flyger förbi delmål, utan att förutse att hon strax kommer glida baklänges i nedför uppförsbacken. det här håller inte. men vi fortsätter att sträcka våra armar efter allt vi aldrig får, eller når. i hopp om att någon eller något kanske möter oss. Åtminstone halvvägs.

hur sant det nu är. men jag tror på det. finns nog lite brott i nästan all min oskyldighet också. alltings smutsiga baksida. Ja, idag är en sådan dag. lite ont lite överallt och trött. cynisk.

It's not about the time that you have
It's how you cry and how you laugh
Who you love and how you mean it.
Do you mean it?

vimmelkantig, feberrester hängades här och var, ont i olika hörn och ovaler. men det är ljust och bomullsmjukt omkring mig. skönt.