om allt var lika självkart som du...
då skulle jag
dra in luft i mina lungor som om det vore choklad.
foton från lundlund.com
.
att du tröttnat på alla rödljus inom dig
och
att du väntar på någon som kan trycka på knappen
väntar på någon, så du kan lysa grön över gatorna igen.
-
fint. önskar att det var mina egna ord. men nej, sån tur hade jag inte.
vart är vi på väg?
Resan börjar 06.45 i min drömvärld och beger sig åt ett annat håll. Jag nynnar i huvudet med i den milda morgonmusiken i mina öron och behöver inte ens fantisera ihop det kolosalt vackra utanför mitt fönster. Dimman ligger tung, tjock och vit som ett moln som kommit ner och hälsat på oss. Någonstans borta i den vitgrå massan stiger en lilaröd sol, och skimrar ljus i den kyliga septembermorgonen.
Brevid mig sitter en tanke, för stolen är tom. Tanken är min och viskar oavbrutet i mitt öra att jag inte duger till. Inte till något. Inte ens till att fantisera. Tanken växer, blir en vän. Den där vännen som aldrig var särskilt schysst egentligen. Det är hon inte heller, förädisk och falsk. Men lite tuffare än jag. Då är det svårt att stå emot. Hennes charm och tuffing-status, mot min självkänsla - fair trade? Tanken avslutades aldrig, blev en för stor del av mig, i mig, dansar vackert i dimmorna som en älva och är outhärdligt vacker.
vidare vet jag att jag inte är värd det jag vill ha. Funderar på att om livet skulle vara rättvist kanske jag blir helt lottlös, man får vad man förtjänar. Drömmer om vänskap som är okrossbar, stark och helt ljuvlig. Utan hårdheten, sarkasmen och allt det där. Lite mer naket, kan man säga. Känner mig väldigt påklädd, i alla avseenden. Känner inte mig själv särskilt bra, när allt kommer omkring och önskar nog att det jag finner när jag ibland gräver i mitt hjärta vore renare och bättre än det är. Inte smutsigt och trasigt som det är.
Solen har nu hunnit stiga en bra bit upp på himlen utanför, den klarblå, omöjligt blå himlen. Dimman har stigit i takt med solen och ligger nu som ett skal utanpå jorden... bara någon meter ovanför. Här stiger jag av bussen och springer över den fuktiga ängen, med dimma som fastnar som spindelväv i hela min varelse, jag springer genom det grå morgondiset och når tillslut mitt mål. Den lilla färgklicken i landskapet. Den lilla, en-meters lönnen jag spanade på från fönstret. Den är orange. Och min.
lövdoft
Delightful
Är smärta en spark i baken? Det som håller mig i rörelse?
Jag går hem ensam, ont ont i min mentala mage och mitt hjärta, med ett leende på läpparna. Känner mig smått psykotisk där jag går, berättar hon. Men min oro gör mig skrattnödig och allt det onda bryter ut i gapskratt och jag vet inte vad som är jag och vad som är smärta.
Leker med trådarna som håller ihop hela livet, med trubbiga saxar och trumpeter som vapen. Det tar lång tid, men långsamt, långsamt ska allt rasa samman. Och fångas, landa och växa, kanske ännu långsammare, framförallt tystare. Som en dov, dov viskning växa sig till något vackert. Till det vackrare, vackraste i världen.
Allting är på låtsas, på lek, på dröm. Allting är en dröm, inflätad i mardröm. Men sant, det är det lite som är. Det sanna är det goda, det lilla, det sköna, den enda tråd som aldrig brister. Den håller ballongen flygande i åskväder.
Det gör den.
When it Don't Come Easy
jag vet inte.
det är svårt att hitta sin väg i denna värld där kassörskor är otrevliga mot äldre herrar med rullatorer och dålig hörsel, där vi kör mot rött, skiter i jordens tillstånd för att nötkött är gott och bensinen dyr, ler åt andras olycka och bara gråter åt vår egen. Om bara allting ville bli bra imorgon ändå.
De säger att det behövs 10 goda saker för att neutralisera en negativ. Min erfarenhet säger snarare det motsatta:
När jag i affären träffar på en kassörska som ler och önskar mig en trevlig dag, så glömmer jag för en glittrande minut eller två all skit som hänger över oss.
Detta tillstånd som vår värld sitter i, det fallna, är outhärdligt och konstant tills vidare och trots dessa miljontals anledningar att sörja vår trasighet, elakhet och smärta så lyfts mitt hjärta och glöder av hopp av ett litet leende i rulltrappan brevid.
Vi är människor, utrustade med hopp till naturen.
- sönderslagna, taggiga, hårda, svåra och tomma är vi. men av någon anledning konserverades vårt hopp igenom allt detta och hoppet ger kärleken rymd i oss.
trots att denna dag är en djup dal av diverse anledningar, så finns ljus i mörker.. en tändsticka i rymden kanske, men osläckbar.
och lågan växer.
en glasklar dimma
hinner inte ta tid och känna efter hur jag mår. Men allt verkar bra, vilket känns bra och det måste vara ett gott tecken.
Gräset är alltid grönare på den sidan där man inte behöver ringa massa främlingar jämt och ständigt. Men boken jag äntligen klarat mig igenom är skum, obehaglig, underbar, fyndig, fin och lite ful. Den är bred, som så många novellsamlingar lätt blir. Vissa av novellerna gillar jag inte alls, inte ett dugg.. . sen vissa är det ljuvaste jag läst. Men två saker jag kan säga om den är 1) att den handlar om människor, så som vi är ... vissa av oss, konstiga, trasiga i allra högsta grad, dysfunktionella och stängda men också fulla av längtan efter närhet. 2) att titeln är närmast oförskämt passande.
blandade citat:
"I must be the saddest swim coach in all of history."
"I stood far away from her, and she stood even farther away from me."
"For how long can you behold another person? Before you have to think of yourself again, like dipping the brush back in for more ink. For a very long time; you didn't need to get more ink, there was no reason to get anything else, because she was as good as me, she lived on earth like me, she suffered as I did."
"I was just his dog-believer."
"In the bathtub this person pushes the bubbles around and listens to the sound of millions of them popping at once. It almost makes one smooth sound instead of many tiny sounds."
"He breathed out the bitter air that makes women doubt everything, and I breathed it in, as I had always done. I expelled my dust, the powder of everything I had destroyed with doubt, and he pulled it into his lungs."
"People just need a little help because they are so used to not loving."
No one belongs here more than you - Miranda July
omtumling
annika sjöng vackert, fel och underbart. allting förändras inom det konstanta. det fasta finns runt om mig och allt annat förgängligt, föränderligt. mitt huvud värker i ett virrigt rus av spänning och jag kan inte minnas vad som står först på min "att-göra-lista". Är jag lämpad som människa, medmänniska, eller klipps banden här? Jag är ju ganska glad ibland. allting är på högkant, på högfrekvent spänning och jag vågar inte andas ut, håller andan inne med allt vad jag förmår. allt är fint och stort och underbart utom mina skor. skoskav och vinden viner i glada melodier, såsom fyra bugg och en cocacola.
