dröm.

Resan börjar 06.45 i min drömvärld och beger sig åt ett annat håll. Jag nynnar i huvudet med i den milda morgonmusiken i mina öron och behöver inte ens fantisera ihop det kolosalt vackra utanför mitt fönster. Dimman ligger tung, tjock och vit som ett moln som kommit ner och hälsat på oss. Någonstans borta i den vitgrå massan stiger en lilaröd sol, och skimrar ljus i den kyliga septembermorgonen.
Brevid mig sitter en tanke, för stolen är tom. Tanken är min och viskar oavbrutet i mitt öra att jag inte duger till. Inte till något. Inte ens till att fantisera. Tanken växer, blir en vän. Den där vännen som aldrig var särskilt schysst egentligen. Det är hon inte heller, förädisk och falsk. Men lite tuffare än jag. Då är det svårt att stå emot. Hennes charm och tuffing-status, mot min självkänsla - fair trade? Tanken avslutades aldrig, blev en för stor del av mig, i mig, dansar vackert i dimmorna som en älva och är outhärdligt vacker.
vidare vet jag att jag inte är värd det jag vill ha. Funderar på att om livet skulle vara rättvist kanske jag blir helt lottlös, man får vad man förtjänar. Drömmer om vänskap som är okrossbar, stark och helt ljuvlig. Utan hårdheten, sarkasmen och allt det där. Lite mer naket, kan man säga. Känner mig väldigt påklädd, i alla avseenden. Känner inte mig själv särskilt bra, när allt kommer omkring och önskar nog att det jag finner när jag ibland gräver i mitt hjärta vore renare och bättre än det är. Inte smutsigt och trasigt som det är.
Solen har nu hunnit stiga en bra bit upp på himlen utanför, den klarblå, omöjligt blå himlen. Dimman har stigit i takt med solen och ligger nu som ett skal utanpå jorden... bara någon meter ovanför. Här stiger jag av bussen och springer över den fuktiga ängen, med dimma som fastnar som spindelväv i hela min varelse, jag springer genom det grå morgondiset och når tillslut mitt mål. Den lilla färgklicken i landskapet. Den lilla, en-meters lönnen jag spanade på från fönstret. Den är orange. Och min.